Från Christer eklund

It all started when...

Mitt hemmaförband var F1 Västerås. Men hösten 1970 blev det mycket flygning från F13 Bråvalla. Först deltog jag i en störinstruktörskurs och sedan en vapenofficerskurs på F13. Roligt att som östgöte få flyga i sina "hemmavatten".

Jag minns speciellt ett pass eller rättare sagt hemflygningen efter ett pass över Östersjön. I S:t Annas och Gryts skärgårdar kände jag mig hemma och meddelade Bråvalla kontroll att jag avsåg flyga hem VFR under moln till gällande bana 33. Jag siktade in mig på Häradsskär, tog en sväng över Harstena, vidare Tyrislöt, Lagnöströmmen mot Stegeborg, allt för mig välkänt. När jag kom in i Slätbaken for f*n själv i mig och små horn växte förmodligen ut under hjälmen. På Slätbakens södra strand i Sjöhagen hade vi vår sommarstuga, där hade jag tillbringat alla min barndoms somrar. På 50-talet fick vi i sommarstugan ofta påhälsningar från luften. Det var J29:or Flygande Tunnor från Bråvalla och piloten var familjens bekanting Sven Kamsén som vingtippande flög över hustaket på väg till Bråvalla för landning. Mot stugväggen stod alltid stegen uppställd så att jag snabbt kunde klättra upp på taket och vidare upp på skorstenen för att vinka med en handduk till min idol Sven Kamsén. Nu sisådär 15 år senare var det min tur att flyga över vår sommarstuga och det i Flygvapnets spjutspets, en supermodern J35 Filip Draken. Men ingen stod på skorstenen och vinkade, det var ju höst och sommarstugorna stod tomma.

Näst på tur denna dag att få påhälsning blev min barndomsstad Söderköping. Enkelt, bara att fortsätta in Slätbaken, hålla strax söder om Göta kanal och Storån, tills jag fick syn på väderkvarnen på Gilleskullen, sedan över Vikingavallen och mot huset där jag levt mina första tjugo år. Rakt över hustaket flög jag och det gick fort, mycket fort och det var lågt, mycket lågt. Efteråt ångrade jag djup mitt tilltag att störa friden i småstadsidyllen Söderköping och förstod att det kunde få konsekvenser, säkert hade någon ringt och klagat på busflygning över Söderköping. Men icke, hela dagen gick och ingen klagan från Söderköping. Frid och fröjd. Jag var lättad

På kvällen talade jag med min mor… då kom klagomålen och utskällningen. Mamma hade haft flamsk-juntan hemma hos sig. Ett gäng damer/tanter, som under gemytliga former träffades och vävde flamskvävnad. Några av tanterna hade i total panik slängt sig ner på golvet, någon hade tappat kaffekoppen på den fina virkade bordsduken. Totalt kaos. Någon mera flamskvävning hade det inte blivit den dagen, i alla fall inte på Storängsgatan 12 i Söderköping. Och allt var mitt fel. När Sven Kamsén kom över vår sommarstuga vinkade vi glatt och han var alltid välkommen, men inte jag. Det här blev inte uppskattat, utan totalt fiasko.