J35 Draken

Minnen bevarade

Bara för att bevara minnen av de som flög och jobbade med J35:an

Per blurred bgrnd.jpg

Om j35draken.com

Jag har satt upp denna website bara för att bevara minnen som före detta piloter och andra skiver om på Facebook gruppen SAAB 35 Draken (före detta Draken Forever). Minnen och historier som annars försvinner i Facebook flödet.

Det finns inga kommersiella mål eller tankar här. Bara att se till att minnen bevaras. Om du har historier eller bilder du vill ha bevarade här. Skriv till mig. 

Per Sjöfors

per@sjofors.com 

 


Jag låg i lumpen på F1 som mek 1974-75, och min enda flyghistoria är in om Draken men SK50:

När jag växte upp lyckades min morsa på ett mycket effektivt sätt överföra sina fobier på mig. En sådan var en mycket stark flygrädsla. Trots att hon aldrig flugit! 

Så jag var ganska så skakis när jag som vpl mek skulle vara med på en väderflygning i en tresitsig SK 50 sommaren 1977. Först gången jag skulle flyga. Instruktionen om hur man skulle använda fallskärmen gick helt över mitt huvud. Som i en dimma. 

Nåväl, upp kom vi och efter att tag började uppskatta resan. Vädret var fint och naturligtvis var jag imponerar av utsikten. Vi flög västerut till och runt Köping. Det var meteorologen som var pilot hela tiden. Vi var nere på ett par hundra meters höjd och flög runt meteorologens villa eller kanske sommarstuga. 

När vi efter någon timme hade banan i sikte från norr hade jag beslutat att min flygrädsla kunde bemästras och upplevelsen var inte alls något att oroa sig för. Då vänder sig piloten och säger till mig: "Bli inte rädd nu". Vilket naturligtvis fick mitt hjärta att bulta och svetten komma fram. 

Meteorologen tog upp planet i stigning tills det stallade. Sen ner i en spiral. När jag tittade rakt fram genom framrutan såg jag barrträd uppifrån som snurrade runt. Jag skrek rakt ut med minna lungors fulla kraft. I dödsångest. 

Piloten sa till metrologen att "ta det lugnt nu" så någon mer avancerad flygning blev det inte, utan vi landade med en gång. 

Jag blir fortfarande lite skakis och får svettiga handflator när jag skiver detta. 43 år senare. 

Så småningom var det behövligt att bemästra denna rädsla men tots att jag under 30, eller så, av dessa 43 år flugit otroligt mycket finns oron fortfarande kvar. Fast mycket mycket mindre.