Från Erik Öinert
Måste ha varit den gången då jag flög med Flodén. Vi landade i Bodö och när vi några timmar senare skulle flyga hem hade han fixat så att vi vardera hade 10 kg räkor i ammunitionsboxarna. I starten skulle vi imponera lite på norrmännen. Vi startade i rote och medan Floden svängde höger efter start tog jag upp i en topproll när jag passerade banänden, 600 km/t och 4 G, och anslöt nästan rakt över fältet.
Från Uffe Lyhagen
Är huvudet dumt får kroppen lida
Under tidigt 70-tal skulle Rudolf Gul en sommar upprätthålla beredskapen ”Lappfisken” med J35B på F4 under ett dygn. Vi gick dit med rote plus reserv och det var fina vädret. Andra dagen var Gunnar ”Fingal” Olsson rotechef och jag tvåa och vi hade 5-minuters beredskap i en divisionslokal med flygplanen flygklara på plattan utanför. Efter någon timme kom roteteknikern upp och sa till mig att man hade hitta några fläckar under mitt flygplan så man hade satt in reserven för att kunna kolla om det fanns någon hydraulläcka på det andra flygplanet. Reserven var laddad och klar så det var bara att skriva på avlämningssedeln. Sagt och gjort. Jag tänkte inte ens på att påpeka mitt stolläge, nummer två av fyra möjliga där 4 var högst upp.
Efter 20 minuter kom startordern – ” Frösön, roten Rudolf starta väster, medelhög höjd”! På med flytvästen, på med handskarna, tag hjälmen och full karriär ut till flygplanen. Huven uppe, huvudströmmen var på och jag kastade mig i kabinen, fixade pedaler och benfixering, öppnade bränslekranarna och började fastbindningen. Då slog meken igen huven och jag fick en mycket konstig ställning på kroppen. JÄKLAR! Jag satt i högsta stolläget! Jag skulle just öppna huven igen när jag hörde Fingals startmotor. Då beslöt jag att fullfölja starten.
Vi for iväg västerut efter högersväng och jag förde en plågsam tillvaro och vi for mot norska gränsen på 6000 m. Då kom stril in – Roten Rudolf avbryt. Order landa Frösön”! Vi svängde vänster mot öster och började en svag tryckning över Anaris- och Oviksfjällen. Omgivningarna var makalöst tjusiga men min plågsamma tillvaro gjorde det svårt att njuta och jag minns inte så mycket av skönheten. Vi landade och jag tog min ledbrutna kropp in på divisionen under stor munterhet från omgivningen.
Jag har alltid kommit ihåg en bild från Flygets Årsbok 1964 – Ett År i Luften -, som flygtekniker Lennart Engerby satt in i sin redogörelse från sin anställning i Dominikanska Republikens flygvapen. Han och några kollegor reste 1954 till Haiti för att ta anställning och jobba med de Mustanger och J28:or som Sverige sålde till Dominikanska republiken. Fotot visar en pilot i kabinen på en J28 med huven bakåtvevad och han sitter med nästan halva huvudet ovanför frontrutekanten, precis som jag gjorde, och jag har alltid undrat hur sjutton han kan flyga. Med min gedigna livserfarenhet tror jag nu att jag vet hur.
Han sänker förstås sittbaljan till lagom höjd.
Uffe Lyhagen
J32 LANSEN
Tjänstetopphöjd
En förmiddag på senhösten 1965 genomförde jag ett flygpass enskild stridsmässig avancerad flygning med en J32B. Ingen navigatör, extratank och standardläge med raket – och robotbalkar. Passet gick bra och efter en stunds intensiv avancerad flygning vilade jag någon minut. Då kom jag på en rolig idé, nämligen att kolla tjänstetopphöjden för dagen. Sagt och gjort, stigningen påbörjades och efterhand fick jag tända upp största lågan på fotogenköket. Vi steg och steg. När jag nådde exakt 17200 meter standard på höjdmätaren så slog vi huvudet i taket flygmaskinen och jag. Det blev alltså dagsnoteringen.
Jag återvände till höjder där det var tänkt att jag skulle tillbringa mina beordrade äventyr. Man inser ju att tilltaget kunde fått allvarliga konsekvenser. Min utrustning medgav högst 14000 meter och ett tryckbortfall i kabinen hade sannolikt ändat både karriär och liv på några sekunder.
Uffe Lyhagen
Luftmålsskjutning
Efter luftmålsskjutning med J32B med basering F12, förärades 1:fältflygare Enar Claesson och jag själv med att flyga hem våra två SK16 till F1. Enar gick givetvis rotechef och jag flaxade efter på bekvämt avstånd. Någonstans över Sörmland såg jag plötsligt flera rökpuffar från Enars flygplan, i höjd med huven.
Med hög puls gasade jag mig fram för att se närmare på fenomenet. Enars huv var halvvägs tillbakavevad och plötsligt kom en ny rökpuff. Jag kröp in ganska nära för att stilla min nyfikenhet. Döm om min förvåning när jag ser Enar sitta och röka pipa!
Fältflygare HAN
Axamo flygfält i Jönköping.
Sommaren 1965 flög jag hem till Jönköping för att fira semester och med på resan var Dennis Birgersson som skulle flyga hem A80 till Västerås. På vägen ner packade vår intercom ihop och vi pratade med genom att skicka knäblocken fram och tillbaka. På Axamo väntade min hulda moder som raskt förevigade ögonblicket med sin Instamatic. Jag tyglar den ystra maskinen medan Dennis är inne i hallen och slår en drill.
Uniformsbestämmelser för Flygvapnet
En höstdag under en ovanligt regnig vecka upptäckte jag att min regnrock var borta när jag skulle åka hem efter tjänstens slut och regnet öste ner.
Dagen efter vräkte regnet fortfarande ner när det var dags att gå till bussen för att åka till jobbet. Vad göra? Jag tog ett paraply, väl medveten om att jag våldförde mig på uniformsbestämmelserna men nöd bryter lag, tyckte jag.
Vi var flera stycken som passerade in genom vakten med paraply till uniform, varierande färger, främst brunt och svart eller lite mönstrade förutom mitt eget kanariegula.
Under förmiddagen kallades jag till flottiljadjutanten (kapten).
Han klargjorde i stränga ordalag att jag blivit anmäld för att ha passerat in genom vakten med paraply till uniformen, vilket var ett brott mot uniformsbestämmelserna. Jag erkände de faktiska omständigheterna men framhöll att det ösregnade och att uniformsbestämmelserna inte förbjöd paraply till uniform. (Försöka duger). Han genmälde då att uniformsbestämmelserna endast angav vad som var tillåtet och anförde ilsket att mitt tilltag var grovt (han härsknade till av att jag hade fräckheten att försvara mitt tilltag) och meddelade att han avsåg att föreslå flottiljchefen att tilldela mig 9 dagars arreststraff. Han avslutade med att fråga om jag hade något att tillägga.
”Ja”, sa jag. ”Då vill jag sitta tillsammans med förste trafikledaren (som var kapten) för han gick precis före mig och hade paraply till uniformen”.
Jag åkte förstås ut. Av någon outgrundlig anledning hörde jag aldrig mera något i ärendet.
Dagbefälstjänst
PÅ F1 hade vi fyra dagbefäl, officer, underofficer och två underbefäl. En vecka gick fältflygaren Ulf Nilsson, från samma division som jag, och jag själv dagunderbefäl.
Mitt i veckan, mitt i natten, väcktes jag av telefonen. I andra änden av linjen presenterades sig majoren Persson från Flygstaben och han hade ett brådskande beredskapsärende och ville veta en massa detaljer om vår beredskap och våra resurser, det mesta hemligt. Jag lyssnade och kände genast igen rösten och när han pratat färdigt sa jag, ”Gå och lägg dej Hasse”och hörde några flin i bakgrunden, för detta var ju Hans Jansryd, en fältflygarkollega från tredje divisionen, Adam Gul. Sedan föll jag i sömn igen.
En halvtimme senare ringde telefonen igen. Nu var det min kollega Uffe Nilsson som i upphetsade ordalag berättade att en major Persson från flygstaben ringt och begärt en massa hemliga uppgifter. Själv hade han då motringt till vakthavande befäl på Flygstaben och denne meddelade att någon major Persson inte fanns på Flygstaben och reagerade därför med stort allvar och rapporterade saken vidare uppåt. Uffe hade därefter meddelat vår dagofficer.
I detta ögonblick förbannade jag mig själv för att jag inte hade varnat Uffe för vår skämtsamme (och onyktre) kollega. Men jag sade ingenting.
På morgonen stegade flottiljchefen (Öv Rolf Svartengren) in under vår gemensamma briefing i FOG-salen och äskade tystnad. Han redogjorde för nattens händelser och framhöll det stora allvaret i möjligheten att främmande makt på detta sätt försökt tillskansa sig hemliga uppgifter. Händelsen var anmäld både till polis, säkerhetspolis och alla militära myndigheter och chefer. Vi anmodades att vara uppmärksamma och han påminde om vår tystnadsplikt. Ärendet var under utredning. Därefter stegade han ut.
Det hela slutade i tomma intet, främst beroende på att vår skämtsamme kollega och att jag själv visligen knep käft. På direkt fråga om jag hade sett eller hört något misstänkt svarade jag kategoriskt nej. Det var ju inte alldeles fel för inte misstänkte jag någonting. Jag visste ju att det inte fanns något att misstänka. Hasse frågade mig oroligt samma dag om jag hade sagt något. Han kunde simma lugnt för jag visste ju ingenting, ingenting alls.
Hemliga handlingar
Som fältflygare av andra graden utsågs 1964 jag till divisionens identifieringsexpert. Genom säkra källor fick jag klart för mig att det fanns en publikation av hemlig karaktär, Handbok Stormakten, som uppenbarligen borde innehålla en del matnyttigt om den flygande hotbilden. Bokförrådet sa mig att publikationen fanns i fem exemplar hos flottiljadjutanten och jag hänvisades dit.
Jag uppsökte flottiljadjutanten (kapten) och hemställde att få ut ett ex av Handbok Stormakten. Svaret blev: Den är alldeles för hemlig för er på divisionen!
Jag fick alltså inte ut något ex. Uppenbarligen var det vi sysslade med och vår materiel av mindre hemlig natur än vår hotbild.
Stor-Uffe Lyhagen
En till liten historia från pappa:
Nytt ekipage utprovas
Vid Lillejul på F18 1970 utprovades en ny typ av Jaktcy(c)kel med fyra mans besättning. Här ses bland andra doktor Orvar Bäckman. Där återfanns även en målsökare, en styrman/maskinist samt en styck personalersättning.
Fortsatt produktion av detta lyckade exemplar hejdades sannolikt av tillgången på doktorer.
Eget foto.
Stor-Uffe Lyhagen
Plats med J35F
En junidag på F17 hade jag varit ute över Östersjön och var på väg hem ensam. Jag kom då ihåg att vid starten satt min gamle vän Johansson på Kontrollen, ”Johansson Svea Kontroll” som flyttat till F17. Då tänkte jag skoja med honom och steg till 15000 meter. Sedan anmälde jag mig på kanal C.
-kontrollen Qvintus 28!- / - 28 kontrollen här, kom- / - 28 plats 15000, landningsinstruktioner!- (tystnad några sekunder) - 28 du är klar att minska höjden, kan du vara på 500 meter på avstånd 20?- / -jajamän! 500 på avstånd 20!-
Efter en serie halvrollar kunde jag anmäla mig på rätt höjd och rätt avstånd. För säkerhets skull gjorde jag den första halvrollen sned. Just in case…,( stationssignalen på flygplanet är nog inte den rätta).
Stor-Uffe Lyhagen
Från Lennart Carlsson
Det fanns en legend på F1 som hade uniform på sej under flygstället och det var Flodén enligt Milton och han flög nog även 32B i slutet på sin karriär. Milton berättade en händelse vid ett SWENORDA-besök i Norge då Flodén efter landning och intaxning reste sej upp i sitsen och tog av sej hjälm och flygställ satte på sej skärmmössan och klättrade ner på marken varvid den norske teknikern frågade om inte Svenska FF använde flygställ, Flodén ville inte diskutera saken utan svarade bara "Det kommer ett fpl till om någon minut och där sitter en riktig pilot i".
Finns många skrönor om F berättade av de fnav som skolade om till Rrjalar som vi juniorer på 60 och 70 talet hade äran att arbeta tillsammans med etc
från björn ekberg
Rövarhistoria 1 från FV.
Stor flygvapenövning. Jag satt i högsta på F18 som gruppchef för 4 J35B.
Som fyra hade jag överstelöjtnant “Hönan” Westerlund som skulle vara stridsdomare.
Så får vi ett attackuppdrag direkt från högsta och med den beväpning vi hade. Målet var på norra Gotland och vi flög dit och hem på lägsta.
På hemvägen passerade vi en rysk trålare som låg på internationellt vatten och låtsades fiska. Den skog av antenner han hade skvallrade om annat.
Vi blev ju smått förbannade och snackade om att låta honom se övningen på “nära” håll.
Det bar sig inte bättre än att vi fick ett likadant uppdrag till. På hemvägen lade vi oss i kolonn och körde över trålaren så fort och lågt vi vågade. OBS! Med “Hönans” godkännande. Väl hemma var vi väldigt nöjda med att ha gett ryssen en minnesbeta. Vi skroderade nog en hel del.
Sen gick det ca en vecka och jag blev uppkallad till CF18 Dick Stenberg.
Då hade den ryska trålaren rapporterat hem om omfattande skador på instrument och antenner. Via ryska kanaler till svenska UD, CFV,CF18 och sen Lt Ekberg
Ungefär så här lät det.
Björn, va fan har du gjort?
Va då överste?
Du vet den här historien med spiontrålaren.
Ja överste.
CFV har bett mig skälla på dig och det anser jag nu att jag gjort.
Sen ska jag hälsa inofficiellt från CFV och säga att det var bra gjort
Rövarhistoria 1 från FV.
Jag slutade i FV 1965. SAS hade stora rekryteringar då och när man var utcheckad, i mitt fall CV440, fanns det inte mycket att göra. Man fick ca en flight i veckan då all kapacitet var upptagen med att träna nya piloter. Så jag fortsatte på F18 nästan som vanligt och hade lön både från FV och SAS.
Vi ett av dessa tillfällen skulle jag börja med stridsmässig avancerad flygning för att komma igång. Under passet märkte jag att varje gång jag släckte EBKn kände jag en konstig pirrande känsla i bakdelen, min inte planets. För att kolla om det inte var inbillning testade jag flera gånger och samma sak upprepade sig. Så jag flög hem och gjorde ett högt landningsvarv för säkerhets skull.
Det var en solig och fin dag och mekarna låg och vilade i gräset bredvid plattan. Det blev en väldig uppståndelse. Jag trodde att det berodde på att jag kom tillbaka efter så kort tid. Inte alls. När jag stängde av motorn och tog utrullningstiden var den noll. Motorn tvärstannade. Det var inte min tidiga ankomst som satt fart på mekarna. När jag taxade in hade det låtit som en stenkross. Det visade sig att bakre lagret hade skurit. Lite tur skall man ha.