Från Bertil Nilsson
En väldigt kort vigselceremoni eller varför vi har ett foto på Ingemar Gyllensvaan och Tord Karlsson stående på skänken i vardagsrummet…
Inför vårt bröllop träffade vi som brukligt prästen någon vecka innan akten för att gå igenom och repetera ceremonin.
Vår präst visade sig vara en mycket lugn och trevlig herre som inte verkade besitta ens ett uns av stress eller någon som skulle jaga upp sej för något som helst. Det fick oss att känna oss lugna inför bröllopet.
Dagen infann sig och vi gick uppför gången i kyrkan mot prästen. Detta var en mycket tydligt förändrad herre mot förra gången vi träffade honom, han var uppenbart STRESSAD.
Ceremonin klarades av med en hastighet värdig en auktionsförrättare, jag hann knappt säga ja förrän ”du kan nu kyssa bruden”.
Hade bröllopsmarschen varit inspelad på grammofonskiva hade prästen säkert bett att få den uppspelad på 78 varv i stället för 45. (yngre läsare ombedes tala med en äldre släkting för att få veta vad en grammofon var för en tingest).
Vi förstod ingenting…
Prästen – se så, nu måste ni gå ut allesammans för det kommer en överraskning, se så gå ut nu!!
Väl ute på kyrktrappan såg alla lika förvånade ut, nästan…
Mina Flygvapenkompisar stod en bit bort, skrapade i gruset och försökte se ut som det regnade (och det gjorde det ju inte). De tittade över huvud taget inte åt vårt håll.
NU, började jag ana något och samtidigt hör jag ett väldigt välbekant ljud i fjärran som snabbt stiger.
Lugnt och majestätiskt på lagom höjd och med lagom fart kommer en rote JA-37 Viggen över kyrkan!
Jag hade aldrig tidigare upplevt ett tillfälle när jag känt en sådan glädje och stolthet!!
Hör en kommentar från en av FV polarna, - Äh, va fan kunde dom inte kommit med 35:or…
Nä det kunde dom inte för F16 stod Fisk (incidentberedskap) på F10 och någon!? hade bett om en överflygning av kyrkan 15:00 om det gick att kombinera med övning eller insats.
Roten gör en lugn och vacker överflygning och alla gäster är mycket imponerade utom Draken piloterna som fortfarande knorrar om att det var Viggar…
Alla tror att det är dags att dra sig mot festligheterna men då mullrar det en gång till och roten gör ytterligare en överflygning på annan höjd och med annan fart, denna finns dock inte dokumenterad på bild….. ☺
Jag fick tillfälle att tacka åtminstone Tord för denna för mej fantastiska upplevelse flera år senare när vi båda sitter i en Hercules på väg till Drakriddardubbning i Graz i Österrike.
Jag glömmer aldrig detta, Tack Ingemar och Tord!
Ber ödmjukt om ursäkt för att jag tar upp detta i detta ädla Draken forum då det inte avhandlar Draken direkt men det var ju en 35-förare som gifte sej så jag hoppas det är ok..
från Alvar Nurre Nyrén
Ännu ett julkort mm del 1 .....
För att förstå bakgrunden måste jag ta det lite från början. (Tar det i "omvänd" ordning för att ev underlätta läsningen)
På divisionen Petter Röd (tidigare Adam Gul) som i väntan på nytt försvarsbeslut ang antal Jaktflygdivisioner, huserade på F18 under början på 80-talet, och som jag själv fick förmånen att ingå i, fanns som på många ställen inom FV många kreativa individer, som även vid sidan om flygtjänsten och alla dess krav lade ner ett ansenligt jobb på att "promota" Flygvapnet. Inte minst kring Hufvudstaden men även genom media längre ut i vårt avlånga land. Ett av återkommande projekt bestod i rel. slagkraftiga julkort. Slagkraftiga var det kanske bara vi själva som tyckte?
Vid ett av dessa tillfällen ombads divisionens medlemmar att ställa upp på en filmpremiär på en av Stockholms större biografer. Nämligen vid premiären av The Right Stuff (Rätta Virket), som nog en del av er kommer ihåg som ett hyfsat "epos" över militärflygets utvecklingen in i överljudsåldern och fram till rymdäventyrets dagar. Chuck Yeager som kanske är en av de största legenderna och profilerna inom aviationen blev en av huvudpersonerna i denna halvt dokumentära avhandling.
Vid premiären ställde en skara unga flygare från PR villigt upp flygklädda innan filmen startade och lät sig beskådas och intervjuas, allt för att alla flygintresserade i sallongen skulle blidkas lite extra. Ett kul minne för oss Hufvudstadsjägare men kanske inte särskilt mycket att skriva vidare om?
Hur som helst, så här såg affischen till filmen ut.
Ännu ett julkort del 2 ..............
Hösten 1984 stod Petter Röd inför uppgiften att skapa sitt sista julkort. Sista, eftersom det bestämts att divisionen skulle upphöra fom sommaren 1985.
Det kändes som en stor utmaning att få till något extra och ingen möda sparades i projektet, som för oss blev minnesvärt och måhända hade en del poänger under resans gång.
Utanför divisionens egenhändigt ihoptjatade och delvis egenfabriserade bastu (mest tack vare idog insats av divisionens händigaste och mest idrottsintresserade medlem, Mats-Georg Åhlin, sign ÅLI) hängde nämnda affisch enl ovan som en liten trofé efter uppdraget i City. Någon kläckte idén att använda denna som underlag för kommande julkort. Sagt och gjort, i korta drag:
Det bestämdes att "spaceshutteln" skulle ersättas med en vit J35 och andra delar av bilden självklart anpassas efter rådande faktorer vad avsåg divisionens verksamhet och medlemmar.
Att det skulle vara en vit Drake berodde som jag minns det på att vi vid denna tid hade täta samövningar med TU JA37 i deras taktiska utprovningar från F13, och vars Viggar hade en gråvit uniform vid denna tid, och en kritvit J35 skulle naturligtvis slå dessa med hästlängder!? Vit skulle den bli genom målning med vit kamouflagefärg från centralt miltärt håll, vilken beställdes i god tid. Det drog ut på tiden och ingen kamouflagefärg dök upp av någon anledning, och till slut meddelades att leverans ej kunde påräknas i tid för genomförandet. I brist på andra genomförbara alternativ blev planen att tejpa ett av flygplanen med vit tejp. Samma sorts tejp som användes vid markering av de stora siffrorna på vingarna, med avsikt för att kunna urskilja flygplanindivider i luften. Svårt att förklara för stationskompaniet vad vi skulle med så mycket tejp till utan att avslöja anledningen, men de var vana vid div. hyss så tejpen togs fram.
Flygplanet stals från kompaniet under förevändning att det skulle upp till moderförbandet F16 för modifiering, och flögs under hög sekretess ut från F18. Men inte till F16 utan till gamla F1, som sedan länge var nedlagt men fortsatt härbärgerade en vidtalad bastropp och hade gott om hangarutrymmen att smyga undan tjuvgodset i. Många mantimmar lades ner på frenetiskt tejpande både under tjänstetid och helg, inte minst av våra GFSU-elever som beordrades till straffarbete i Västeråstrakten. Utan knot och med hjälp av alla som hade möjlighet att deltaga såklart. Med stor tidspress och med begränsad finish i utförandet insåg vi snart att flygplanet ej skulle kunna flygas och fotas i luften med önskvärt resultat. Brandkåren i Västerås kontaktades och för Svea Rikes väl ställde man tacknämligt upp med en skylift mod större, varvid flygplanet kunde fotograferas från ovan ute på taxibanan och monteras in i bild. Inte många visste senare om att det var ett skarpt flygplan som deltog på bild, utan snarare en plastmodell som fejkat detsamma. Så vitt jag vet (vitt, hupp!) är det den enda kritvita J35 som funnits. Rätta mig om ...
Inom parantes kostade det ett antal tårtor att blidka kompaniet efteråt när sanningen kom fram och det var de som fick rengöra flygplanet från tejpresterna, vilket inte var helt lätt på alla ytor.
Nåväl, divisionens pojkar skull både synas och "stylas" inför fotograferingen i Sambandsflygs hangar på F18, vilken skulle genomfördes under rökaggregatens inverkan dagarna efter.
Det bestämdes enhälligt att alla skulle dra in till frisörsalong i Vasastaden en tisdagförmiddag (innan mörkerflygningspasset em-kv) och ställa om håret, åtminstone med lite färgade hårslingor mm. Det gladaste gänget salongen haft som kunder f.ö. enl deras uppfattning. Jag själv, rödlätt och dan, som i egenskap av divch skulle "fronta" och helst vara mörkhårig enl förlagan, färgades med svart hårfärg som skulle kunna tvättas ur efteråt. Det var bara det att färgen liksom inte tog sig tillräckligt i min röda kalufs trots upprepade försök och jag såg än bedrövligare ut än vanligt, varför inget annat fanns att göra än att färga med beständig hårfärgning. Gissa om jag fick beska komentarer av hustrun vid hemkomst efter nöjesveckan i Stockholm. (Senare erkände hon dock att det nog inte var så pjåkigt och inte värre än orginalet)
Som Chuck skulle jag även vara klädd i gammaldags utstyrsel enl affischen, men någon bra skinnpaj hade jag ej, varför ett "öppet köp" inne på NK i City räddade det hela, med retur veckan efter. En trebarnsfar i statlig tjänst kunde knappas undvara det avsevärda beloppet för sådan uniform.
En detalj som blev nödvändigt att lösas var ju det kvinnliga inslaget på bilden. Och det skulle inte vara vilken dam som helst utan om möjligt någon "kändis" att överraska med. Carola kontaktades men vägrade att ställa upp. Oförklarligt givetvis för dessa sobra pojkar. Istället fick Elisabeth Andreasson erbjudandet och glatt svarade hon: javisst, jag skulle också behöva ett julkort. (Påpassligt nog gick hon och Hanne Krogh i Bobbysocks och tog hem EM-slagern våren efteråt så timingen var inte så dum!) Att Bettan kastar lystna blickar uppåt på den reslige figuren längst fram var naturligtvis välregisserat och resligheten bestod helt enkelt av en sockerlåda att stå på för undertecknad.
Inte heller den resulterande bilden jag förde hem i triumf i form av större inramad förstoring har blivit någon succé hos min hustru under åren därefter. Förstår inte varför?
Som någon nämnt i annat sammanhang lades mycket tid och många veckopengar ner även på denna jultradition, och eftersom divisionen alltid försåg både Kungahus, Regering och många andra prominenta civila och militära personer och instanser, inkl alla andra FV-divisioner med julhälsning grävde det en del djupa hål i våra fickor. Men sådana är krigets krav!
